Uppsala kammarkör

Carmina Burana och Carl Orff

Carl Orff

Carl Orff

Carl Orff föddes 10 juli 1895 i München och dog 29 mars 1982. Han var kompositör och musikpedagog, enligt egen utsago influerad av Mozart och Monteverdi, och har gjort sig känd som utforskare av folkliga och medeltida klanger.

Carmina Burana hade premiär i Frankfurt 1937. Det fick genast stämpeln ”entartete Musik” (dekadent musik) av det officiella nazityskland, men förbjöds aldrig. Kanske berodde det på dess snabbt växande popularitet både inom och utom Tyskland. Carl Orff beskriver själv verket som en scenisk kantat i fem bilder, utan genomgående handling, med danser och mimiska inslag. Partituret är ursprungligen skrivet för tre solister, stor kör, halv kör, gosskör, stor symfoniorkester med två pianon, celesta och utökad slagverksektion. Carmina Burana och framför allt ”O Fortuna” som inleder och avslutar kantaten är välkända från många olika sammanhang.. Vid friidrotts-VM i Helsingfors spelades den vid varje löp-final när de tävlande kom in på upploppet. I England användes den i många år som jingel i reklamen för rakvattnet ”Old Spice”. Det grekiska kommunistpartiet inledde under lång tid alla sina massmöten med just den sången. O Fortuna var ledmotiv i den amerikanska filmen ”Jackass”. Bara för att ta några exempel.

Om texterna

De 24 dikterna, som Orff sammanställde till Carmina Burana är hämtade ur en samling av drygt 200, som sedan 1803 finns på ett bibliotek i München. De publicerades i mitten på 1800-talet under just namnet Carmina Burana (”Sånger från Bayern”). De 119 elegant hand-skrivna och vackert dekorerade pergamentbladen från 1200-talet hittades i klostret Benedikt-beuren i Bayern. Författarna är oftast okända, flera har förmodligen varit tonsatta och endast rudimentära melodislingor har påträffats. Vem har då skrivit dessa sånger och dikter? Är det munkar, som ensamma i sina nakna celler har givit uttryck för sina drömmar och fantasier? Detta är troligen mera en fantasieggande myt än verklighet. Man tror mera på att sångerna kommer från i Centraleuropa kringvandrande ”vaganter”, studenter och blivande präster, som avbrutit eller gjort uppehåll i sina studier. Teologi och studier av bibeln utgjorde en stor del av studierna, men man får inte glömma att bildningen på den grekiska mytologins område var stor på medeltiden.

Vaganterna drog omkring i Centraleuropa och hade rykte om sig att leva för stunden med stor aptit på nöjen; vin, kvinnor och sång. De ifrågasatte också gärna etablerade sanningar och var kritiska mot samhällsordningen. Man parodierade gärna det bestående och skrev satirer riktade mot överhöghet, kyrka och stat. Det dominerande språket i sångerna är latin men det finns både tyska och franska textrader och sångerna har sitt ursprung i både Frankrike, England, Italien och Tyskland. När man läser och försöker förstå innebörden texterna är det ändå svårt att tänka sig att något kloster kunde sanktionera och bekosta de många hundra timmar det måste ha tagit att pränta ned samlingen. Böcker var ju exklusiva på den här tiden, de stora universitetsbiblioteken i Europa innehöll bara en 3-400 volymer. Formen i sångerna är ofta hämtade från en religiös tradition och dess föreställningsvärld, men det finns gott om syftningar på den grekiska mytologin. Innehållet däremot bejakar den sinnliga njutningen på ett högst påtagligt sätt. Lovsjungandet av naturen, vinet och kärlekens ljuvlighet och fröjder är ett genomgående tema.

Om musiken

Orffs musik till Carmina Burana kan ses som en reaktion och protest mot den ”unkna sen-romantik” med oändligt komplex komponeringsteknik*, som Carl Orff var uppväxt med. Verket jämförs ibland med Stravinskys ”Våroffer”. Musiken bygger på enkla melodier, hämtade från gregoriansk musik, bayersk folkmusik, italiensk opera och lutherska koraler. Okomplicerade korta melodier som upprepas, starkt rytmiserade ofta med ostinato- ackompanjemang. Orkestreringen är utstuderad och färgrik med ganska enkel harmonisering.
Här finns få modulationer, ingen utstuderad kontrapunkt eller melodisk temautveckling.

* Mahler, Bruckner, Elgar, Fauré o.s.v.

— Eric Haldén